Den sista människans leende

Världen har gått under och ensam kvar är Virginia Woolfs Orlando. I ett slutet rum försöker hon förstå den värld som varit och det som blivit kvar. Minnena är en tröst, men också sökandet efter något eller någon mer där ute: ”min kikare sveper över stjärnorna / mitt strålkastarljus går som ett nödbloss”. Winqvists nya diktsamling en hyperaktuell samtidsbetraktelse och en dystopisk framtidsbild som håller mig fastklistrad från första till sista sidan.

Målgrupp:

Taggar:

Tipsat av: My Sörensson den 27 september 2022