Det grönare djupet är en uppdiktad fortsättning på Karin Boyes Kallocain. Johanna Nilsson skriver mest ungdomsböcker, men här har alltså hon skrivit en bok som riktar sig även till vuxna. Kallocain är som bekant en dystopi som kom ut 1940. Boken handlar om Leo Kall, och hans familj, medborgare i den totalitära Världsstaten. Leo Kall som blir den som uppfinner sanningsserumet Kallocain. Berättare i denna nya bok är dock inte Leo, utan hans fru Linda. För 14 år sedan flydde hon, bort från övervakning och angiveri, till Ökenstaden. Ökenstaden som helt och hållet präglas av individens obegränsade frihet. Alltså: Den totala motsatsen till hennes tidigare liv. Men även här finns problem – och Linda börjar drömma om ytterligare en annan värld, en värld där både gruppens och individens behov kan samsas.  Boken inleds med ett citat från Karin Boyes original, och syftar till drömmen om någonting mer, till ett grönare djup. Ett citat som jag tycker mycket om:

Jag ville så gärna tro, att där fanns ett grönt djup i människan, ett hav av oskadd växtkraft, som smälte alla döda rester i sin väldiga behållare och läkte och skapade i evighet.

Och jag gillar verkligen idén med den här boken. Jag tycker ofta att det är spännande med vidarediktningar. Där en läsupplevelse inspirerar till att fantisera vidare och längre. Att en bok inte behöver ta slut på sista sidan. Att det finns så mycket mer, bakom och efter.