På spaning efter den tid som flytt, del 1-7

Marcel Proust är en av giganterna inom europeisk litteratur och har ibland nästan helgonförklarats för sitt bidrag till världslitteraturen. Det var först mot slutet av sitt liv som han fann sin röst och transformerade en hel levnadstid av upplevelser, tankar och känsloförnimmelser till det enorma romanbygget ”På spaning efter den tid som flytt”. Romanen publicerades i sju volymer vars sista punkt sattes samma år som författaren avled i sin Parislägenhet, 18 november 1922. Hundraårsjubileet uppmärksammades under det föregångna året på olika sätt, kanske främst med en komplett samling vackra nyutgåvor i åtta band i Gunnel Vallqvists mästerliga översättning till svenska. Så vad är då egentligen ”På spaning…”? I en mening är det ett lyriskt reflekterande porträtt av en individs liv i och runt fin-de-siécle. Precis som samtida modernisten James Joyce fann Proust vägar att genom ett språkets alkemi omvandla det vardagliga till storartad konst. En anledning till att många kastar ifrån sig boken efter de femtio första sidorna är att den kräver en viss omställning i vårt läsande eller seende, tempot är lägre än vi är vana vid och detaljerna desto rikare beskrivna; sinnesupplevelser bryts ner till sina beståndsdelar som i sin tur leder till liknelser och reflektioner. Den som är villig att låta sig svepas med av dess flodvåg av minnen och allmänmänskligt filosoferande tas dock med på en resa som är närmast hypnotisk i sin totala förskjutning av tid och rum. Här finns mycket att förundras över och känna igen sig i; från barndomens storögda upptäckt av världen omkring oss, till hänförelsen av litteraturen och de stora konsterna; från den första förälskelsens sötma till den olyckliga kärlekens fängelse; till att efter ett livs sökande slutligen finna sitt kall i skrivandets kraft. Marcel Proust berättelse är livet självt.

Målgrupp:

Taggar:

Tipsat av: Jacob Ekberg den 13 januari 2023